Två ögonpar i tomhet från September till Advent.
Du ser andra halvan av solen när den sjunker i väst. Jag sitter ensam här och undrar var vi hamnar härnäst. Med dig på andra sidan jorden får jag tid till ingenting, medan natten fäller blå, kalla skuggor häromkring. Vi skulle klara vad som helst, vi skulle aldrig säga nej. Och vad du anförtror åt mig, ska jag anförtro åt dig. [...] En elegi för alla vägar som vi inte vandrat än. För en tid som bara går och aldrig kommer igen.
Kommentarer
Trackback
